bokiasara

Äntligen kom vintern! Hoppas den får ligga kvar bara..

Igår kväll när jag var på väg hem från jobbet fick jag en jobbig känsla i kroppen. En sån där 'rycka-på-axlarna'-känsla.
Skrev ett par rader med sambo men kände som att det var en kompis jag skrev till. Som vem som helst. Brydde mig liksom inte. Kändes jättekonstigt. Jag har inte känt så förr och vill inte känna så heller. Jag är kär i honom så det är inte det att känslorna försvunnit. De bara fick en blackout.
Hursomhelst var det inget roligt alls. Så när jag kom hem frågade jag om vi kunde ta en dusch tillsammans. Jag behövde värme och närhet. Så jag berättade hur jag hade känt och det kändes bra att kunna säga det utan att krångla till allt genom att hålla tyst. Som jag bukar.
Så nu känns det mycket bättre. Allt känns lite bättre.
Måste lära mig att kunna öppna truten även när det gäller känslor. Varför ska det vara så svårt för?

Men som sagt är ingen skada skedd. Tack vare att jag sa som det var på en gång istället för att komma hem och sura.
Hurra för mig!

Humöret börjar bli lite bättre. Men det är svårt när man är uttråkad. På livet. Hur ska man göra för att vända på det?
Det är nog inte livet i sig det är fel på. Det är nog bara hjärnan som har svårt att koppla ibland. För så illa är det inte, det bara känns så..

Jag har allt som man strävar efter. Nästan.
En bra pojkvän, ett hus, ett jobb och bra kontakt med familjerna. Jag har det mycket bättre än många andra. Men varför är jag då inte nöjd?
Jag vet att jag är väldigt impulsiv och vill att det ska hända saker hela tiden. Men borde jag inte vara nöjd och glad över att jag faktiskt kan sitta hemma och trivas där, och att jag har en sambo som inte kräver något annat heller?

Det är nog den såkallade höstdepressionen som slagit till. Hos mig med. Konstigt då är det väl inte när hösten aldrig tar slut och övergår i vinter. Jag gillar vintern. Ge mig massor med snö och minusgrader!
Det skulle pigga upp. Nu är det bara grått och trist, precis som humöret.
Tror mycket gör att rummet inte blir klart heller. Vi väntar på takpanel. Ska vi behöva vänta på sista grejen som ska dra ut på det hela? Jag vill få godkänt, jag vill kunna möblera, jag vill få det fint till jul!
Men det blir väl inget julpyntande i år heller. Tredje gången gillt..

Mörk, suddig och dålig bild. Men kom hem sent ikväll så det gick inte att få bättre bild. Nu har jag diplom! :D

Jag har varit på så dåligt humör på sistone. Vad det beror på vet jag inte, men jag är lättretlig och blir irriterad över minsta småsak.
PMS brukar gå över. Nu har jag känt så här i säkert en månad. Åldersnoja. Känns som jag står och stampar på samma fläck. Känns som jag inte kommit någon vart i livet och snart vänder det och går utför.
Jag vill vara den glada Sara jag var förr. Som alltid var full i bus och inte irriterade sig över små skitsaker.
Tråkvädret gör ju inte saken bättre heller. Ge mig vinter!
Såg en skogssnigel på vägen idag. I slutet av November. Borde inte den vara hemma och sova nu? Häromdagen hade vi 11grader varmt ute. Det är ju nästan varmare än vi hade i somras..

Rummet är snart klart i alla fall. Väntar på takpanel som är svår att få tag på. Såklart!
Bara vi får till ett slutsamråd och rummet blir godkänt. Då kan vi börja möblera, få undan saker och få det snyggt. Skulle vara mysigt om vi kunde fira jul i ett fint hem.
Upp med lite gardiner och fram med en julgran.
Snart jul. Svårt att förstå. Slog mig igår att det bara är en månad kvar. Börjar bli dags att tänka på sista julklapparna..

Ikväll ska jag ut och käka med en kompis. Behöver verkligen det. En kväll med god mat, vin och prat..

Och en tubhalsduk blev det idag istället..

Gjorde mig denna idag, så jag slipper frysa i vinter..

Jag börjar bli trött på alla ultraljudsbilder, gravidmagar, hurrarop om att folk ska få ett barn, tvillingar, andra barnet mm.
Visst jag är jätteglad för deras skull. Otroligt vilken underbar lycka att få det beskedet. Men det finns dem som går sönder lite inombords varje gång. Dem som inte kommer få uppleva denna lycka. Denna fantastiska händelse i livet.
Dem som förlikat sig med sitt öde och insett att det aldrig kommer att hända en själv. Personer som jag.

I många år har jag önskat, hoppats på att jag skulle få chansen. Men efter ett långt förhållande där ena parten inte ville ha barn och när man senare lyckats övertala denna inte kan bli med barn. Man börjar om och börjar hoppas igen och man fastnar på samma punkt. Den ena parten vill inte. Vad gör man då?

Känslan när man vet vad man går miste om är vass och gör ont. Och att få känna denna känsla varje gång lyckan kommit till någon annan är ren tortyr..

Jag är fruktansvärt glad för er skull. Vårda kärleken ömt. Det finns dem som inte får chansen..